Vad har en konstnär som gärna målar motiv ur medeltida sagor och en arkitekt som vill reformera inredningsideal gemensamt? Vänskap och arbetsplats! De två blev vänner i unga år och jobbade tillsammans i arkitektens firma. Det låter ju som polare vilka som helst som skulle kunna göra business ihop idag, men faktum är att snubbarna vi nu pratar om levde under slutet av 1800-talet och är inga mindre än Edward Burne-Jones och William Morris.
Hur deras respektive konstnärskap och formspråk flätas samman undersöker Caroline Arscott i boken William Morris and Edward Burne-Jones: Interlacings (2008).
Edward Burne-Jones är en av de mest kända prerafaelitiska konstnärerna, alltså de som motsatte sig samtidens konstideal och istället ville ta fasta på medeltidens formspråk.
William Morris var inte heller särskilt förtjust i den viktorianska tidsandan, han inriktade sig på formspråket i hemmet och startade en inredningsfirma år 1861. Edward blev verksam i den på ett tidigt stadium och de två arbetade sedan sida vid sida.
Tapeten Pimpernel av William Morris 1876 (Arscott, C. 2008, s. 132).
Vänskapen mellan dem satte spår i deras respektive verk, de inspirerade varandra – båda intresserade sig för anatomi, organiska föremåls uppbyggnad och konstruktion samt kroppslig smärta, begär och aptit.
De tycks ha haft en innerlig relation där de inte var rädda att skoja med varandra. Edward gjorde flera blyertsteckningar av sin vän William, bland annat William Morris Performing a Cartwheel (Arscott, C. 2008, s. 154).
Det är fint när vänskapsband är så solida att man kan utforska sitt konstnärskap och kroppens uppbyggnad genom att låta sin vän stå modell i knasiga situationer!
Edward visar också prov på när det inte går som man tänkt, när viljan att bli en del av konsten blir för stark…
The Artist Attempting to Join the World of Art with Disastrous Results (Arscott, C. 2008, s. 174)
Andrénsamlingen 
Lämna en kommentar