Återhämtning

“When T.E. Lawrence joined the Royal Tank Corps at Bovington in Dorset in spring 1923, he was a disillusioned and damaged individual and anxious to discard his previous persona of ‘Lawrence of Arabia’. By chance, he came across a former woodman’s cottage, then in disrepair, and set about making it a home. At first he regarded ‘Clouds Hill’ merely as a pied-à-terre, but subsequently described it as ‘an earthly paradise’.”

It was here that he slowly recovered his health and strength (through his recovery was not without incident), made enduring friendships with Thomas and Florence Hardy, fellow ‘tankies’ from Bovington, and artists and men of letters who travelled to Dorset to seek him out. At Clouds Hill he recaptured the joy of living, established his library of books, listened to the music of Sir Edward Elgar on his gramophone, and sped along the lanes on his now famous motorcycle ‘Boanerges’, until the day on which he made his last, fateful journey.

Andrew Norman explores the personality of this endlessly fascinating figure – a giant of history yet a significantly flawed man – and the impact that this peaceful corner of England had on his unquiet soul.”

Ett utdrag ur boken Lawrence of Arabia’s Clouds Hill av Andrew Norman (2014).

Bara denna korta beskrivning av en bok inger hopp. Hopp om att en till synes fastlåst och hopplös situation, destruktiv och nedbrytande, kan lösas och till och med sluta i något ännu bättre – en tillvaro av tillfredsställelse, förundran, tilltro, glädje och frid.

”Pied-à-terre” är franska, ursprungligen en militärterm, i betydelsen sitta av, kliva av hästen, ta en rast eller sätta foten på marken (Nationalencyklopedin, 2021-09-01).

Tänk att något som från början var betraktat som högst tillfälligt istället skulle komma att bli så livsomvälvande. T.E. Lawrence hade endast flyktigt tänkt sätta foten på marken där i skogsvaktarbostaden. Kanske var det därför, för att Clouds Hill inte hade några förväntningar på sig, som den också förmådde frigöra tanken hos sin inneboende, hos T.E. Lawrence, som där i huset fann en fristad. Som återfann glädjen i att leva.

Lawrence skriver i ett brev till Lady Astor 8 maj, år 1935: ”Wild mares would not at present take me away from Clouds Hill. It is an earthly paradise and I am staying here till I feel qualified for it.”

Läsambassadör

Ystads bibliotek har under perioden april till oktober i år en läskampanj som heter Läsning pågår. Syftet är att inspirera till läsning, bland annat genom mer eller mindre kända Ystad-bor som berättar om sitt förhållande till läsning och böcker. Varje vecka presenteras en ny person, en så kallad läsambassadör, och den här veckan har turen kommit till John Andrén.

Nedan kan du läsa hela ”intervjun” med John, som även finns på läskampanjens hemsida www.biblioteksso.se/läsning-pågår

Vem är du?

Ryttmästare John Andrén. Jag föddes år 1897 i Ystad, bodde sedermera till största delen av mitt vuxna liv i Stockholm – när jag inte var på resande fot runt vår jord eller studerade i England förstås.

Vad betyder läsning för dig?

Allt!

Läsning är så betydelsefullt att jag bestämde mig för att i mitt testamente tillskriva Ystad Stadsbibliotek min fina boksamling innehållande bland annat sådant som är skrivet av och om 1) den engelske författaren Oscar Wilde, 2) den engelske tecknaren Aubrey Beardsley, 3) den engelske arkeologen T E Lawrence, 4) den ryske dansören Vaslav Nijinsky.

Oscar Wilde skall ägnas särskild uppmärksamhet i specialsamlingen, ja jag hoppas kunna uppbygga en komplett Oscar Wilde-samling, som med tiden bör bliva unik i Sverige, kanske även i Europa.

 Var läser du gärna?

Numera blir det inte så mycket läst (jag avled 1965, beskåda gärna mitt ståtliga vilorum på Gamla Kyrkogården i Ystad), men i min krafts dagar såg jag alltid till att ha något läsbart inom räckhåll.

När läser du?

Frågan är fel ställd, borde i stället vara När läser du inte?

Brukar du läsa högt för någon/läsa tillsammans med någon?

En bok avnjutes bäst i ensamhet i läsfåtöljen med bekvämt avstånd till en cigarr och ett glas portvin.

Har du ett bästa/värsta läsminne?

Frank Heller slukar jag allt av (jag har i min ägo alla hans böcker).

Jag drar mig inte för att recensera min läsning, vad det än vara månde, genom att på bokens titelsida nedteckna några korta utlåtanden om boken i fråga. På Ystads stadsbibliotek finns böcker som jag gett följande omdömen:

”Otillförlitlig! Tarvlig!!”

“Träig!”

“Tveksam!”

”ingen annan än en genuin fähund kan skriva en sådan bok!”

Om det är något riktigt bra kan jag drista mig till att utbrista:

”Bra!” eller ”Utmärkt!”

Jag föreslår att fler börjar recensera sin läsning genom att nedteckna sådana här kärnfulla kommentarer i sina böcker (dock ej i biblioteksböcker – Gud förbjude!), i syfte att skapa grogrund för intressanta litterära samtal med sina kamrater.

Vad har du för (favorit)bokmärke/hur organiserar du din bokhylla?

Jag använder det som står till buds som bokmärke – diverse lappar, kvitton, teaterprogram, menyer… Men jag skulle ALDRIG få för mig att göra hundöron i mina böcker, nej, vilket ofog! Böcker är alldeles för dyrbara för att besudlas på det viset.

Min bokhylla står mig mycket kär. Ja faktum är att jag har ett helt bibliotek, ett eget rum på Ystads Stadsbibliotek, Andrénrummet kallat. I detta rum finns för ändamålet särskilda bokskåp tillverkade av en lokal snickare, med glasdörrar som skall skydda mina kära klenoder från smuts och damm. På den övre frisen står ”Tillhör Ryttmästare John Andréns Stiftelse”. Ah, vackert. Som poesi.

Något mer du vill berätta? Besök gärna min specialsamling på Ystads Stadsbibliotek. Nuförtiden har ni ju uppfunnit ett sådant där nät, så om du inte kan gå till biblioteket rent handgripligen får det duga med att besöka andrensamlingen.wordpress.com som presenterar guldkorn ur min boksamling.

John Andrén

Herrskap och tjänstefolk

Tillhör du dem som gärna tittar på tv-serien Downtown Abbey? Då är det här boken för dig:

Not in Front of the Servants: A True Portrait of Upstairs, Downstairs Life av Frank Victor Dawes (1989).

Boken är en blinkning till den populära tv-serien Upstairs, Downstairs, eller Herrskap och tjänstefolk på svenska, från 1971. Men fan av den nyare serien Downtown Abbey, lär också känna igen tematiken.

Boken är en samhällsskildring som beskriver betjänter och husors vardagsliv i det viktorianska England. Här berättas om den verklighet som nästan 1,5 miljoner människor levde under i slutet av 1800-talet. Ofta romantiseras den viktorianska eran i populärkulturen, men verklighetens hårt arbetande människor vittnar om en annan vardag med långa arbetspass och förnedring. Det var inte ovanligt att tjänstefolket ansågs vara ointelligenta och lägre stående, vilket gjorde att de kunde behandlas hur som helst. Boken är medryckande skriven, man kommer människorna nära med hjälp av de många citaten och berättelserna.

Kulturen med herrskap och tjänstefolk dog ut med tiden, Frank Victor Dawes förklarar varför:

”The days when butlers, footmen, cooks, nurses, governesses, housemaids and nannies were in plentiful supply are gone for ever. A servant class could not exist today because the whole order of domestic service in Britain depended for its survival on certain conditions which no longer apply. Domestic service thrived for two main reasons. First, because economic necessity forced larger poor families to put their children – meaning, mostly, their daughters – into service as one of the few means of feeding and clothing them, and putting a roof over their heads. Second, because servants ‘knew their place’ and accepted it as their lot in life to serve their betters.

In 1891, according to the Official Census, the servant class was among the largest groups of the working population: 1,386,167 females and 58,527 males were indoor servants in private homes out of a population of twenty-nine million in England and Wales. Of these, 107,167 girls and 6891 boys in service were aged between ten and fifteen years. These children were put to work from dawn until late at night for a few shillings a month and perhaps one half day off a week if they had considerate employers. They were required to wear uniform or livery, and their lives were regulated by strict rules. They slept in barely furnished attics and lived and worked in the dark lower regions of the big Victorian houses and stately homes. They had separate entrances (below ground), separate staircases (at the back of the house) and lives separate from those of their employers.

They were treated abominably by our present standards, not necessarily because they were cruelly treated but because for the most part they were regarded as inferior beings.” (s. 15)

Den gamla goda tiden var trots allt inte så god alla gånger.

Namnsdag

På måndag 3 maj har John namnsdag. Det uppmärksammar vi med boken ”Little John Little” av Charlotte Steiner. Boken ingår i John Andréns privata samling och verkar vara gåva, av den inskrivna dedikationen att döma: ”Little John from Missan -57”

Det är en bilderbok som på svenska är mer känd som ”Tummeliten”. John är en liten pojke, inte högre än en tumme. På grund av sin ringa storlek råkar han ut för bekymmer när en oaktsam storvuxen sopar ut John ur huset. Vad göra? Jo, bygga sig ett hus i passande storlek och skaffa sig nya vänner som ser honom och visar omsorg.

Boken innehåller allt man kan önska – Äventyr. Trubbel. Mod. Hjälpsamhet. Rättrådighet. Vänskap. Sommar. Djur. Blommor. Sol. Glädje. Fridfullhet.

Det behöver inte vara mer komplicerat än så.

Kontrapunkt

Såg du tv-programmet Kulturfrågan Kontrapunkt på SVT 1 igår kväll 7 april?

Kulturfrågan Kontrapunkt är en frågesport där två lag bestående av olika kulturpersonligheter tävlar mot varandra i frågor om litteratur, konst, musik och kultur.

Kanske studsade du till i soffan när Andrénsamlingen och Ystads Stadsbibliotek plötsligt nämndes som ledtråd i frågan om Oscar Wilde!

Kolla 24 minuter in i programmet på SVT-play.

Jätteroligt att Oscar Wilde-samlingen på Ystads Stadsbibliotek uppmärksammades, liksom Aubrey Beardsley, som ju också är en mycket intressant kulturprofil – inte minst i Andrénsamlingen.

Gul bok

Det är snart påsk, varför inte passa på att uppmärksamma tidskriften The Yellow Book.

Vi gör det genom att titta närmare på en biografi som fördjupar sig i en av tidskriftsredaktörernas liv och verk.

Karl Beckson har skrivit boken Henry Harland: his Life and Work (1978), som bygger på över 300 brev, skrivna av Henry Harland och hans hustru Aline.

Henry Harland är idag mest hågkommen för att han tillsammans med Aubrey Beardsley var redaktör för tidskriften The Yellow Book, som i sin tid stack ut, milt sagt. Men Karl Beckson låter oss här lära känna fler sidor av Harland:

”In the 1880s, Harland was a successful novelist writing under the pseudonym of ‘Sidney Luska’. But in 1889, Harland decided to leave New York, where he was born and brought up, and settle in London with his wife.

Soon the couple made friends with many of the leading writers of the day, and their home in Cromwell Road became a sort of legend as an artistic and literary centre of London, regularly visited by Henry James, Arthur Symons, Aubrey Beardsley, Max Beerbohm, Kenneth Grahame, Richard Le Gallienne, Evelyn Sharp and Netta Syrett among scores of other personalities of the time.

Abandoning his earlier style for more sophisticated and Bohemian poses, Harland soon rejected his sensational novels of the ‘80s that had secured him initial fame as a novelist.

His novels and short stories in the remaining years of his life were remarkable popular successes. But today he is perhaps best remembered, in association with Aubrey Beardsley, as the editor of The Yellow Book, a magazine so different from any other ever published before that it outraged the Victorian conventions, causing a sensation the reverberations of which are still felt to this day.”

Sarah Bernhardts näsduk

Boken Sarah Bernhardt: the art of high drama av Carol Ockman och Kenneth E. Silver (2005), bygger på en utställning på The Jewish Museum i New York, som ägde rum 2 december 2005 – 2 april 2006. Det är en mycket vacker bok som med hjälp av många fotografier visar Sarah Bernhardts liv och verk.

Tack vare alla avbildade föremål kan vi bekanta oss med den stora skådespelerskan, exempelvis en näsduk hjälper till att levandegöra Sarah än idag.

I prologen berättas: Sarah Bernhardt, at least her memory, is alive and well and living in New York. Her handkerchief belongs to Cherry Jones, the 2005 Tony Award-winning best actress in John Patrick Shanley’s drama Doubt. She has graciously lent it to our exhibition.

The handkerchief was given to her by the great American actress Julie Harris, who received it from the first lady of the American theater, Helen Hayes. Whether Hayes got it directly from Bernhardt, as some think, or from the renowned Shakespearean actress Julia Marlowe is open to question. What matters to the luminous sorority of actresses who have passed it down from tone to the other for several generations is the physical connection to the first modern star in the West. To possess Bernhardt’s handkerchief – to touch something that she has touched – makes her tangible as only the most personal objects can. …

Like the best traditions, the transmission of the Bernhardt handkerchief is as much about renewal as the safeguarding of posterity. The performance that can happen only once, that can never be exactly repeated, is the essence of live theater. Each time a gifted actress makes her entrance, theater is reborn, and forever changed. For the women who have had the privilege of owning it, Bernhardt’s handkerchief is not only a direct link to her and to her genius but also an assertion of their own distinctive talent. Embroidered with the name “Sarah” on one of its edges, this modest square of fabric embodies the continuity of brilliant theatrical performance.

Samma känsla av närhet uppstår när man håller någon av John Andréns böcker i sin hand. Böckerna som vi vet har varit i hans ägo och som han värderade högt, hjälper oss att komma nära personen som vandrade på jorden under första delen av 1900-talet.

Kanske är det så att fysiska föremål får ännu större dragningskraft och ger oss en ännu starkare länk bakåt i historien när allt mer av våra liv blir digitala. Vad kommer vi lämna efter oss för föremål till framtiden? En hårddisk?

Tanken på en vacker mjuk spetsnäsduk eller en älskad bok känns mer lockande….

Miniature Posters

Det är fascinerande att tänka på att bara människan är tillräckligt intresserad av något så kan hon vara kapabel att skapa vad som helst! Se bara på denna lilla samling av titelblad som någon gjort sig möda att producera. Den fyller ju egentligen ingen större ”funktion”, men ack så trevlig och vacker!

Samlingen med 20 titelblad sätter strålkastarljuset på Aubrey Beardsleys illustrationer till olika böcker utgivna under slutet av 1800-talet. Hans konst och skapande blir på det här sättet lättillgänglig, man får sig till livs hans stil och delar av produktion på ett enkelt och okomplicerat vis. Det är ett behändigt och belysande format – dessa små vykort eller tavlor får oss att stanna upp inför något som vi ofta bara bläddrar förbi helt oreflekterat.

Detta visar att även ett titelblad i en bok kan vara vackert och värt att ägna tid och möda.

Bok för soffbordet

Malmcolm Brown har sammanställt boken Lawrence of Arabia: the Life, the Legend (2005) som bygger på en utställning på Imperial War Museum. Därför är det en mycket bläddervänlig bok som mestadels består av fotografier. En utmärkt så kallad coffee table-bok alltså. Denna visuella biografi, som boken själv kallar sig, ger oss tillfälle att bekanta oss med legenden och den första moderna celebriteten – T.E. Lawrence.

Boken är mycket omsorgsfullt gjord med vackra kapitelrubriker, hör bara: The years of hope and ambition. The years of triumph and trauma. The wilderness years. The legend and the legacy.

I inledningen står:

”In Lawrence’s own atmospheric photographs, haunting paintings of the desert and its peoples, evocative drawings and ephemera, all supported by quotations from his personal account of his experiences, we are able to enjoy the unfolding drama at first hand.”

Det stämmer verkligen.

Exempel på hur vi kommer nära Lawrence är genom fotografierna tagna i hans stuga Clouds Hill, Dorset, samt återgivna citat såsom:

”All men dream: but not equally. Those who dream by night in the dusty recesses of their minds wake in the day to find that it was vanity: but the dreamers of the day are dangerous men, for they may act their dream with open eyes, to make it possible. This I did.”

Särskilt inblickarna i stuglivet väcker intresse och vill man stilla sin nyfikenhet ytterligare kan man surfa in på National Trust webbsida som beskriver Clouds Hill ingående.