Sök

Andrénsamlingen

"I can resist everything except temptation" – Oscar Wilde: Lady Windermere´s Fan

Tidskriften på en pinne

Livet på en pinne. Nej förlåt, tidskriften på en pinne! Eller rättare sagt tidskriftskäpp.

Nu kan du nämligen enkelt läsa TLS i någon av de bekväma fåtöljerna i Andrénrummet på Ystads stadsbibliotek. När läsningen är avklarad hänger du prydligt upp tidskriften igen på sin krok. Fiffigt va?

TLS är en förkortning av Times Literary Supplement och är en litterär tidskrift som kommer med ett nytt nummer varje vecka.

Tidskriften beskriver sig själv så här:

”Since 1902, we have been publishing expert reviews and insightful, sometimes provocative essays by the best writers from around the world. We cover everything from The Tempest to the climate crisis; little magazines to Big Tech; The Rite of Spring to the Arab Spring; Dionysus to Diane Arbus.” www.the-tls.co.uk

Visst blir man nyfiken? Kom och läs! 😊

The New Woman

Idag är det den 8 mars och världen över firas Internationella kvinnodagen. Dessutom är det drygt 100 år sedan kvinnlig rösträtt klubbades igenom i Sveriges riksdag.

Med anledning av detta ska vi den här veckan titta närmare på en antologi som presenterar kvinnligt skrivande i England i slutet av 1800-talet.

Carolyn Christensen Nelson är redaktör för boken A New Woman Reader: Fiction, Articles, and Drama of the 1890s (2001), som samlar noveller, teaterstycken och debattartiklar från tiden, vilka är publicerade i sin helhet.

Ett antal då tongivande författare såsom Sarah Grand, George Eferton och Ella D’Arcy skapade ett nytt begrepp – ”The New Woman”, och en rörelse uppstod – ”New Woman writings”. Författarna inspirerade kvinnorörelsen i England, suffragetterna, som till skillnad från den svenska kvinnorörelsen, tog till våld för kvinnlig rösträtt. Oavsett land och metod var kvinnorörelsen den drivande motorn för genomförandet av kvinnlig rösträtt.

I bokens inledande del förklaras begreppet The New Woman. Rörelsen sätts i sitt sammanhang – det viktorianska samhället, kvinnorörelsen, fin-de-siècle samt författare som Oscar Wilde kopplas ihop:

”A stereotyped image of the New Woman quickly took hold on the public imagination. She was educated at Girton College, Cambridge, rode a bicycle, insisted on rational dress, and smoked in public: in short, she rejected the traditional role for women and demanded emancipation.

According to Victorian ideology, men and women were meant to occupy separate spheres that woman’s sphere was the home while the man’s sphere was the rest of the world. The New Woman, arguing that the separate spheres ideology was a construct of society and culture rather than a biological mandate, demanded that women be given the same opportunities and choices as men.

Their rejection of the constrictions of the feminine or womanly sphere seemingly aligned the New Women with the decadents of the period because both groups refused to be contained by their cultural assigned gender roles. The decadents, who included such late nineteenth- and early twentieth-century writers as Oscar Wilde, Ernest Dowson, and Aubrey Beardsley, believed in the superiority of art over nature, both biological nature and supposedly natural standards of sexual behavior.

Both the decadents and the New Women were treated by their critics with levity; they were mocked in cartoons and in plays such as Grundy’s The New Woman. Nevertheless, the fear of deviance that was created by the perception that both groups were crossing gender lines and rejecting what was supposedly natural created an anxiety that is obvious in many articles that appeared in periodicals during the 1890s.

The New Woman writers’ frank discussion of female sexuality and suppressed desire further contributed to the public’s unease. In the middle of the decade the trial of Oscar Wilde, which resulted in a conviction for sodomy resulting from his relationship with Lord Alfred Douglas, increased this growing anxiety.

Some believed there were even national implications: a country of effeminate men and masculine women must be culturally degenerate and the race itself was in danger of decline. All these anxieties contributed to the distinctive fin de siècle mood of the 1890s.”

Det är vanligt att texter skrivna av 1800-talets manliga författare fortfarande ges ut, kvinnornas texter är däremot svårare att få tag på, därför är antologier som denna guld värd.

1800-talets kvinnor arbetade för en mer jämställd värld, bland annat genom skrivande i olika former. Det arbetet pågår alltjämt.

Det hyrda samvetet

Glädjen var stor när en hel lastpall med böcker anlände till Ystads stadsbibliotek i förra veckan. Vad var det då för bok som kom? Jo, ett nytryck av John Andréns bok Det hyrda samvetet.

Den första upplagan, som Johns hustru Astrid gav ut 1983, har sålt slut och stiftelsen beslutade att trycka en ny. Denna nya upplaga har behäftats med ett nyskrivet efterord av Ivo Holmqvist, professor emeritus i skandinavisk litteratur samt tidigare ordförande i Frank Heller-sällskapet.

Efterordet berikar verkligen läsningen av Det hyrda samvetet, eftersom det innehåller realkommentarer till företeelser, platser och personer som figurerar i texten. För den moderna läsaren får mycket sin förklaring när det sätts i sitt sammanhang och detektivgåtan får fler dimensioner.

Boken kommer att finnas till försäljning på biblioteket, kom och haffa ditt exemplar!

#marbledmonday

Böcker ska inte bara vara goda att läsa, de ska vara vackra att titta på också!

Nu när det är den mörkaste tiden på året (imorgon tisdag 21 december är det ju Vintersolståndet), kan vi behöva lite färgglatt ögongodis att pigga upp oss med.

I Andrénsamlingen finns gott om exempel på böcker som begåvats med marmorerade detaljer och annat vackert.

Viktorianskt fängelse

Hur var det att sitta i fängelse i det viktorianska England? Den frågan besvarar Philip Priestley grundligt i sin bok ”Victorian Prison Lives: English Prison Biography 1830-1914” från 1985.

Boken inleds med ett citat av Oscar Wilde från boken ”The Soul of Man Under Socialism”:

Oscar Wilde talade ju av egen erfarenhet…

As one reads history, not in the expurgated editions written for schoolboys and passmen, but in the original authorities of each time, one is absolutely sickened, not by the crimes that the wicked have committed, but by the punishments that the good have inflicted…

Vittnesmål om vardagens vedermödor gör att 1800-talets fångar kommer oss lite närmare:

In the real world of the cell, one of the most pervasive causes both of sleeplessness and of bodily suffering in general was the cold. (s. 44)

Man kan riktigt känna kylan och fukten och den stora längtan efter kontakt med någon levande varelse. Det drev fångarna till att närma sig cellens andra invånare i form av flugor eller kanske en spindel:

Denied proper human intercourse, there were prisoners who sought solace instead from an unlikely quarter – the indigenous fauna of the prison cell. Chicago May made overtures to some flies, and ‘tried to make friends with a couple of these insects, which ventured into my prison. If only I could have had some sort of an animal to care for and love, it would have been of the greatest help in keeping my mind occupied’.

George Bidwell ‘never destroyed any kind of insect’ which found its way into his cell – ‘even when mosquitoes lit on my face I always let them have their fill undisturbed, and felt well repaid by getting a glimpse of them as they flew, and with the music of their buzzing.’

Manchester Merchant, on the other hand, had befriended ‘a tremendous spider’ which he kept in his soap box; ‘I then made a raid upon the other occupants of my cell (the flies), which as I caught I deposited in the soap box. Such was the manner in which I relieved my distressed condition for some days, until fly hunting became monotonous.

Prisoners did have more acceptable pets. Michael Davitt had a blackbird at Portland, ‘through the kindness of the governor’. He would stand upon my breast as I lay in bed in the morning and awaken me from sleep. He would perch on my plate and share my porridge. Towards evening he would resort his perch, the post pf the iron bedstead, and there remain, silent and still, till the dawning of another day. (s. 47)

Tänk att tillvaron kan bli mer uthärdlig om man får dela sin gröt med en koltrast.

Återhämtning

“When T.E. Lawrence joined the Royal Tank Corps at Bovington in Dorset in spring 1923, he was a disillusioned and damaged individual and anxious to discard his previous persona of ‘Lawrence of Arabia’. By chance, he came across a former woodman’s cottage, then in disrepair, and set about making it a home. At first he regarded ‘Clouds Hill’ merely as a pied-à-terre, but subsequently described it as ‘an earthly paradise’.”

It was here that he slowly recovered his health and strength (through his recovery was not without incident), made enduring friendships with Thomas and Florence Hardy, fellow ‘tankies’ from Bovington, and artists and men of letters who travelled to Dorset to seek him out. At Clouds Hill he recaptured the joy of living, established his library of books, listened to the music of Sir Edward Elgar on his gramophone, and sped along the lanes on his now famous motorcycle ‘Boanerges’, until the day on which he made his last, fateful journey.

Andrew Norman explores the personality of this endlessly fascinating figure – a giant of history yet a significantly flawed man – and the impact that this peaceful corner of England had on his unquiet soul.”

Ett utdrag ur boken Lawrence of Arabia’s Clouds Hill av Andrew Norman (2014).

Bara denna korta beskrivning av en bok inger hopp. Hopp om att en till synes fastlåst och hopplös situation, destruktiv och nedbrytande, kan lösas och till och med sluta i något ännu bättre – en tillvaro av tillfredsställelse, förundran, tilltro, glädje och frid.

”Pied-à-terre” är franska, ursprungligen en militärterm, i betydelsen sitta av, kliva av hästen, ta en rast eller sätta foten på marken (Nationalencyklopedin, 2021-09-01).

Tänk att något som från början var betraktat som högst tillfälligt istället skulle komma att bli så livsomvälvande. T.E. Lawrence hade endast flyktigt tänkt sätta foten på marken där i skogsvaktarbostaden. Kanske var det därför, för att Clouds Hill inte hade några förväntningar på sig, som den också förmådde frigöra tanken hos sin inneboende, hos T.E. Lawrence, som där i huset fann en fristad. Som återfann glädjen i att leva.

Lawrence skriver i ett brev till Lady Astor 8 maj, år 1935: ”Wild mares would not at present take me away from Clouds Hill. It is an earthly paradise and I am staying here till I feel qualified for it.”

Läsambassadör

Ystads bibliotek har under perioden april till oktober i år en läskampanj som heter Läsning pågår. Syftet är att inspirera till läsning, bland annat genom mer eller mindre kända Ystad-bor som berättar om sitt förhållande till läsning och böcker. Varje vecka presenteras en ny person, en så kallad läsambassadör, och den här veckan har turen kommit till John Andrén.

Nedan kan du läsa hela ”intervjun” med John, som även finns på läskampanjens hemsida www.biblioteksso.se/läsning-pågår

Vem är du?

Ryttmästare John Andrén. Jag föddes år 1897 i Ystad, bodde sedermera till största delen av mitt vuxna liv i Stockholm – när jag inte var på resande fot runt vår jord eller studerade i England förstås.

Vad betyder läsning för dig?

Allt!

Läsning är så betydelsefullt att jag bestämde mig för att i mitt testamente tillskriva Ystad Stadsbibliotek min fina boksamling innehållande bland annat sådant som är skrivet av och om 1) den engelske författaren Oscar Wilde, 2) den engelske tecknaren Aubrey Beardsley, 3) den engelske arkeologen T E Lawrence, 4) den ryske dansören Vaslav Nijinsky.

Oscar Wilde skall ägnas särskild uppmärksamhet i specialsamlingen, ja jag hoppas kunna uppbygga en komplett Oscar Wilde-samling, som med tiden bör bliva unik i Sverige, kanske även i Europa.

 Var läser du gärna?

Numera blir det inte så mycket läst (jag avled 1965, beskåda gärna mitt ståtliga vilorum på Gamla Kyrkogården i Ystad), men i min krafts dagar såg jag alltid till att ha något läsbart inom räckhåll.

När läser du?

Frågan är fel ställd, borde i stället vara När läser du inte?

Brukar du läsa högt för någon/läsa tillsammans med någon?

En bok avnjutes bäst i ensamhet i läsfåtöljen med bekvämt avstånd till en cigarr och ett glas portvin.

Har du ett bästa/värsta läsminne?

Frank Heller slukar jag allt av (jag har i min ägo alla hans böcker).

Jag drar mig inte för att recensera min läsning, vad det än vara månde, genom att på bokens titelsida nedteckna några korta utlåtanden om boken i fråga. På Ystads stadsbibliotek finns böcker som jag gett följande omdömen:

”Otillförlitlig! Tarvlig!!”

“Träig!”

“Tveksam!”

”ingen annan än en genuin fähund kan skriva en sådan bok!”

Om det är något riktigt bra kan jag drista mig till att utbrista:

”Bra!” eller ”Utmärkt!”

Jag föreslår att fler börjar recensera sin läsning genom att nedteckna sådana här kärnfulla kommentarer i sina böcker (dock ej i biblioteksböcker – Gud förbjude!), i syfte att skapa grogrund för intressanta litterära samtal med sina kamrater.

Vad har du för (favorit)bokmärke/hur organiserar du din bokhylla?

Jag använder det som står till buds som bokmärke – diverse lappar, kvitton, teaterprogram, menyer… Men jag skulle ALDRIG få för mig att göra hundöron i mina böcker, nej, vilket ofog! Böcker är alldeles för dyrbara för att besudlas på det viset.

Min bokhylla står mig mycket kär. Ja faktum är att jag har ett helt bibliotek, ett eget rum på Ystads Stadsbibliotek, Andrénrummet kallat. I detta rum finns för ändamålet särskilda bokskåp tillverkade av en lokal snickare, med glasdörrar som skall skydda mina kära klenoder från smuts och damm. På den övre frisen står ”Tillhör Ryttmästare John Andréns Stiftelse”. Ah, vackert. Som poesi.

Något mer du vill berätta? Besök gärna min specialsamling på Ystads Stadsbibliotek. Nuförtiden har ni ju uppfunnit ett sådant där nät, så om du inte kan gå till biblioteket rent handgripligen får det duga med att besöka andrensamlingen.wordpress.com som presenterar guldkorn ur min boksamling.

John Andrén

Herrskap och tjänstefolk

Tillhör du dem som gärna tittar på tv-serien Downtown Abbey? Då är det här boken för dig:

Not in Front of the Servants: A True Portrait of Upstairs, Downstairs Life av Frank Victor Dawes (1989).

Boken är en blinkning till den populära tv-serien Upstairs, Downstairs, eller Herrskap och tjänstefolk på svenska, från 1971. Men fan av den nyare serien Downtown Abbey, lär också känna igen tematiken.

Boken är en samhällsskildring som beskriver betjänter och husors vardagsliv i det viktorianska England. Här berättas om den verklighet som nästan 1,5 miljoner människor levde under i slutet av 1800-talet. Ofta romantiseras den viktorianska eran i populärkulturen, men verklighetens hårt arbetande människor vittnar om en annan vardag med långa arbetspass och förnedring. Det var inte ovanligt att tjänstefolket ansågs vara ointelligenta och lägre stående, vilket gjorde att de kunde behandlas hur som helst. Boken är medryckande skriven, man kommer människorna nära med hjälp av de många citaten och berättelserna.

Kulturen med herrskap och tjänstefolk dog ut med tiden, Frank Victor Dawes förklarar varför:

”The days when butlers, footmen, cooks, nurses, governesses, housemaids and nannies were in plentiful supply are gone for ever. A servant class could not exist today because the whole order of domestic service in Britain depended for its survival on certain conditions which no longer apply. Domestic service thrived for two main reasons. First, because economic necessity forced larger poor families to put their children – meaning, mostly, their daughters – into service as one of the few means of feeding and clothing them, and putting a roof over their heads. Second, because servants ‘knew their place’ and accepted it as their lot in life to serve their betters.

In 1891, according to the Official Census, the servant class was among the largest groups of the working population: 1,386,167 females and 58,527 males were indoor servants in private homes out of a population of twenty-nine million in England and Wales. Of these, 107,167 girls and 6891 boys in service were aged between ten and fifteen years. These children were put to work from dawn until late at night for a few shillings a month and perhaps one half day off a week if they had considerate employers. They were required to wear uniform or livery, and their lives were regulated by strict rules. They slept in barely furnished attics and lived and worked in the dark lower regions of the big Victorian houses and stately homes. They had separate entrances (below ground), separate staircases (at the back of the house) and lives separate from those of their employers.

They were treated abominably by our present standards, not necessarily because they were cruelly treated but because for the most part they were regarded as inferior beings.” (s. 15)

Den gamla goda tiden var trots allt inte så god alla gånger.

Namnsdag

På måndag 3 maj har John namnsdag. Det uppmärksammar vi med boken ”Little John Little” av Charlotte Steiner. Boken ingår i John Andréns privata samling och verkar vara gåva, av den inskrivna dedikationen att döma: ”Little John from Missan -57”

Det är en bilderbok som på svenska är mer känd som ”Tummeliten”. John är en liten pojke, inte högre än en tumme. På grund av sin ringa storlek råkar han ut för bekymmer när en oaktsam storvuxen sopar ut John ur huset. Vad göra? Jo, bygga sig ett hus i passande storlek och skaffa sig nya vänner som ser honom och visar omsorg.

Boken innehåller allt man kan önska – Äventyr. Trubbel. Mod. Hjälpsamhet. Rättrådighet. Vänskap. Sommar. Djur. Blommor. Sol. Glädje. Fridfullhet.

Det behöver inte vara mer komplicerat än så.

Blogg på WordPress.com.

Upp ↑