Genom förstoringsglaset

Ibland kan man undra om inte verkligheten överträffar dikten, eller i alla fall tävlar om att vara lika spännande. Visste du att Sherlock Holmes skapare, Arthur Conan Doyle, hade ett liv fyllt av äventyr, glädje, sorg och umbäranden?

“As the creator of Sherlock Holmes, ‘the world’s most famous man who never was’, Arthur Conan Doyle remains one of our favorite writers; his work is read with affection – and sometimes obsession – the world over. Writer, doctor, cricketer, public figure and family man, his life was no less fascinating than his fiction.

Conan Doyle grew up in relative poverty in Edinburgh, with the mental illness of his artistically gifted but alcoholic father casting a shadow over his early life. He struggled both as a young doctor and in his early attempts to sell short stories, having only limited success until Sherlock Holmes became a publishing phenomenon and propelled him to worldwide fame.

While he enjoyed the celebrity Holmes brought him, he also felt that the stories damaged his literary reputation. Beyond his writing, Conan Doyle led a full life, participating in the Boer War, falling in love with another woman while his wife was dying of tuberculosis, campaigning against injustice, and converting to Spiritualism, a move that would bewilder his friends and fans.”

Detta är upptakten till den biografi, The Adventures of Arthur Conan Doyle (2008), Russell Miller skrivit om skaparen till den moderna detektivromanen. Med utgångspunkt i de många brev Doyle skrev till släkt och vänner under sin livstid, kommer vi den världsberömda författaren nära genom hans innersta tankar, förhoppningar och rädslor.

En mångfacetterad människa kommer i dagern genom förstoringsglasets lins.

Kejsarinnans tofflor

En bibliotekarie blir genast glad åt att de bästa och mest trogna av arbetsredskap – ett par rejäla tofflor – får den äran att betitla en rysk klassiker. Förvisso handlar det här inte om tofflor tillhörande en bibliotekarie, utan en kejsarinna, men det är petitesser i sammanhanget.

I John Andréns privata boksamling finns en tunn volym innehållandes två kortromaner av Nikolaj Gogol, med titeln Kejsarinnans tofflor och berättelsen om hur Ivan Ivanovitj och Ivan Nikiforovitj blev ovänner.

Med en sådan här beskrivning av boken kan man inte annat än börja läsa på direkten:

”Nikolaj Gogol visar i dessa två sydryska berättelser hela sin färgsprakande fantasi och oemotståndliga berättarcharm. ”Kejsarinnans tofflor”, som berättar om hur smeden Vakula lurade fan och vann sin stiliga kosackjänta, är en förtrollande blandning av saga och verklighet, och ”Berättelsen om hur Ivan Ivanovitj och Ivan Nikiforovitj blev ovänner” är ett av de mest kända proven på rysk humor när den är som bäst, saftig, burlesk och fylld av ett strålande humör som obevekligt besegrar läsaren.”

Smeden stal alltså kejsarinnans tofflor åt sin ”kosackjänta” och vann därmed sin älskades hjärta.

Vad kan vi lära av detta? Jo, att man aldrig ska underskatta ett par tofflor!

Danska läckerheter

Saknar du inspiration i köket? Kör du med samma fem rätter i ett evigt ekorrhjul? Här är en kokbok som kanske kan hjälpa dig att finna nya kulinariska upplevelser…

Danska läckerheter: 180 beprövade familjerecept av: Margaret Jungstedt (1935).

Redan år 1935 tyckte man att kvoten för antalet utgivna kokböcker var mer än fylld och det har ju inte direkt blivit färre kokböcker sedan dess… Margaret Jungstedt motiverar just den här kokbokens tillblivelse så här:

”Det har under de senare åren utgivits en sådan mängd av kokböcker, att man kunde tycka alla behov i den vägen var tillfredsställda. Det berömda franska köket har för oss numera föga hemligheter, och de bästa och mest användbara italienska recept finnas även tillgängliga på svenska. Våra grannländers specialiteter är oss däremot mera främmande. Hur många av dem, som varit i ”Kongens by” och avnjutit dess specifikt danska delikatesser kunnna [sic!] tillreda dem hemma, fastän vi från naturens hand fått alldeles samma råprodukter och sålunda har lättare att följa danska recept än flertalet av de andra utländska. Jag har här samlat en del beprövade recept, på helt vanliga danska rätter, som jag hoppas väl skall kunna användas, även i svenska kök.” (s. 9)

I boken finns mycket riktigt en mängd olika recept, indelade i kategorier såsom Smörgåsar, Små rätter till smörgåsbordet, Soppor, Fågel, Grönrätter. Det är ju svårt att fånga mat på bild, sällan ser det särskilt aptitligt ut, inte ens med dagens alla tekniska hjälpmedel. Inte var det bättre på det svartvita fotografiets tid, är detta något ätbart eller rentav en hatt?

Bara namnen på rätterna får det att vattnas i munnen. Eller vad sägs?

Grisen i säcken, Olivspäckad tunga, Tant Bettes små ben, Griskultingar, Stekta duvor med bacon, Kycklingar i det gröna, Mormors fina kalla fågel, Gurka i form, Bondepige med slör, Kaffekräm…

Vi ska titta närmare på vad som döljer sig bakom några av de fantasieggande namnen på rätterna:

”Gurka i form
En à två stora gurkor kokas. De skäras sedan i grova skivor som läggas i en smord form, varvtals me [sic!] riven parmesanost. Överst strös skorpsmulor och rikligen med smörklickar.” (s. 116)

”Bondepige med slör
75 gr. strösocker smältes på stekpannan; när det är ljusgult, tillsättes 75 gr. smör och ett spetsglas vatten. En tekopp riven, torr kavring tillsättes genast och omröres tills den tagit åt sig karamellen. En stor tekopp äppelkompott lägges på ett runt serveringsfat. Brödet strös över. Här och där klickar av jordgubbs- eller hallonsylt, och vid serveringen täckes rätten av en stadig slöja av vispad grädde – härav namnet.” (s. 127-128)

John Andrén och hans hustru Astrid åt gärna fina middagar, men tillagade dem helst inte själv. En följd därav är att kokböckerna i Andrénsamlingen är i tämligen gott skick, obefläckade. Ett recept verkar dock varit föremål för läsarens, kanske Johns, intresse – troligtvis eftersom det presenteras som lättlagat. Orden ”lätt att laga” har strukits under med blyerts.

”Enkel, lättgjord fiskfärs.
Denna fiskfärs är så lätt att laga, att man absolut inte behöver dra sig för besväret. Ett utmärkt sätt att använda den goda och billiga torskfilet, som nu försäljes i alla fiskaffärer.” (s. 66,68)

Tror du att begreppet ”hygge” är ett nytt påfund som seglat upp på senare tid så tror du fel. Margaret Jungstedt placerar begreppet i 1930-tals köket:

”Den ekonomiska danska husmodern anser det vara både roligt och fördelaktigt att i hemmet tillreda sitt ”kallskurna”. I de goda borgerliga hemmen framdukas ofta nog smörgåsmat – som till exempel roulader eller kokt salt kött – på skinande vitskurade skärbräden – och uppskäres vid bordet allt efter behov. Den hemmagjorda leverpastejen serveras direkt ur den trevliga glacerade lerformen, i vilken den gräddats. Detta praktiska och trevliga sätt att duka skapar en stämning av gammaldags gedigen hemkultur, den för danskarna så säregna ”Hygge”. ” (s. 29)

Frågan är om dylik matlagning skulle framkalla samma känsla av ”hygge” idag, eller snarare den berömda prestationsångesten?

Polare i konsten

Vad har en konstnär som gärna målar motiv ur medeltida sagor och en arkitekt som vill reformera inredningsideal gemensamt? Vänskap och arbetsplats! De två blev vänner i unga år och jobbade tillsammans i arkitektens firma. Det låter ju som polare vilka som helst som skulle kunna göra business ihop idag, men faktum är att snubbarna vi nu pratar om levde under slutet av 1800-talet och är inga mindre än Edward Burne-Jones och William Morris.

Hur deras respektive konstnärskap och formspråk flätas samman undersöker Caroline Arscott i boken William Morris and Edward Burne-Jones: Interlacings (2008).

Edward Burne-Jones är en av de mest kända prerafaelitiska konstnärerna, alltså de som motsatte sig samtidens konstideal och istället ville ta fasta på medeltidens formspråk.

William Morris var inte heller särskilt förtjust i den viktorianska tidsandan, han inriktade sig på formspråket i hemmet och startade en inredningsfirma år 1861. Edward blev verksam i den på ett tidigt stadium och de två arbetade sedan sida vid sida.

Tapeten Pimpernel av William Morris 1876 (Arscott, C. 2008, s. 132).

Vänskapen mellan dem satte spår i deras respektive verk, de inspirerade varandra – båda intresserade sig för anatomi, organiska föremåls uppbyggnad och konstruktion samt kroppslig smärta, begär och aptit.

De tycks ha haft en innerlig relation där de inte var rädda att skoja med varandra. Edward gjorde flera blyertsteckningar av sin vän William, bland annat William Morris Performing a Cartwheel (Arscott, C. 2008, s. 154).

Det är fint när vänskapsband är så solida att man kan utforska sitt konstnärskap och kroppens uppbyggnad genom att låta sin vän stå modell i knasiga situationer!

Edward visar också prov på när det inte går som man tänkt, när viljan att bli en del av konsten blir för stark…

The Artist Attempting to Join the World of Art with Disastrous Results (Arscott, C. 2008, s. 174)

London, London

”London alltså …Sjumillionerstadens trafik dånade runt kring honom i den vinterkalla luften, medan den stigande röda januarisolen kastade ett ovanligt ljus över de nedrökta cityhusen. Automobiler och häståkdon rullade fram i två bullrande och jämnbreda floder; varuvagnar, förspända med jättelika hästar, vars hovar omgåvos av tovigt hår; varucyklar, drivna av de små gossar som sutto framtill på dem; omnibusar, smäckra cabar och mattblänkande lyxbilar. Då och då mötte Filips cab ett fullkomligt tåg av två eller tre lastvagnar, dragna av ett flåsande och dunkande gatulokomotiv; då darrade hela gatan under det oerhörda trycket och luften vibrerade av kolossens larm. Affischerna täckte hus och vagnar med sina glada och pråliga färger; det luktade bensin, stenkolsrök och tobak, och då och då slog en bölja av matlukter ut genom dörren till en krog.
Filip insög med öppna porer allt detta nya. Storstäder hade han sett många men ingenting likt detta London. Det låg något storstilat, jättelikt, heroiskt över det hela, som direkt fängslade hans franska fantasi. London – vilken klang i namnet bara! London – ah, en fin stad att plundra, citerade han halvhögt för sig själv.”

Denna färgstarka och doftrika beskrivning av London är hämtad ur boken Herr Collins affärer i London skriven av Frank Heller (1914, s. 16-17). Det är inte helt otroligt att tänka sig att John Andrén tog intryck av denna beskrivning av London när han läste boken i unga år. John kom senare att bo i London och hyste ett stort anglofilt intresse.

Det avspeglar sig inte minst i Andrénsamlingen som hyser flera verk där London är huvudperson. Vad sägs till exempel om en vältummad och välläst guidebok över staden och omgivningarna med utvikbara kartor och tättskrivna sidor i pocketformat utgiven år 1915?

Intentionen med sagda guidebok är sannerligen inte blygsam, i förordet proklameras:

”The chief object of the Handbook for London is to enable the traveller so to employ his time, his money, and his energy, that he may derive the greatest possible amount of pleasure and instruction from his visit to the greatest city in the modern world.”

Ur: London and its Environs: Handbook for Travellers av Karl Baedeker.

Heller och Garschin

Frank Heller-sällskapets skriftserie

Igår kväll fick vi lära oss mer om personerna bakom författarnamnen Frank Heller och Ivan Garschin, när Ivo Holmquist höll en utmärkt föreläsning om dem båda.

För det första lärde vi oss att Heller och Garschin är tagna namn, pseudonymer, bakom dem döljer sig två herrar som egentligen hette Gunnar Serner och John Andrén.

För det andra stod det snart klart att författarna hämtat mycket stoff från sina egna liv till sina berättelser. John Andrén författade endast en detektivroman, medan Gunnar Serner hann med att skriva hela 52 berättelser, som han rönte betydande framgångar med.

För det tredje inspirerades John av den 13 år äldre Gunnar, när han skrev sin bok Det hyrda samvetet, tonen, miljön och eskapaderna är helt klart lika, ibland till och med snarlika i de båda författarnas verk. Inte minst var de båda roade av att smyga in citat eller medvetna omskrivningar av personer och företeelser från världslitteraturen i sina egna berättelser.

De båda herrarna tycks ha haft liknande kynne, båda förtjusta i resor, matbordets läckerheter och goda historier. De två hade säkerligen funnit stort nöje i att dinera tillsammans en afton.

Påskmeny

m.s. Kungsholm kryssade jorden runt år 1955. Ovan ser vi framsidan till den påskmeny, som söndagen den 10 april serverades ombord, där kocken bland annat rekommenderade pocherad lax och rostat lamm. Kaffet serverades på promenaddäck.

Hur kan vi veta detta? Jo, för att John Andrén var mycket förtjust i god mat och reste gärna till avlägsna destinationer. Han var med på m.s. Kungsholm och hade för vana att spara alla menyer och vinlistor från de middagar han bevistade.

Nu finns menyerna i Andrénsamlingens ägo på Ystads Stadsbibliotek, tillsammans med den litteratur som John höll högt.

Glad Påsk!

 

Andrén vs. Heller

I Andrénsamlingen finns en större mängd romaner skrivna av Frank Heller, eller Gunnar Serner, som han egentligen hette. Varför, kan man undra. Jo, Frank Heller var en av John Andréns absoluta favoritförfattare. Hur kan vi veta det? Det blir ganska tydligt att John tagit stort intryck av Hellers författarskap när han själv skrev sin roman Det hyrda samvetet. Stundtals är det rent av svårt att skilja de båda författarnas texter åt, som båda låter sina huvudpersoner uppleva allehanda äventyr i Europas länder, inte alltför ofta på rätt sida om lagen dessutom.

År 1914 kom boken Herr Collins affärer i London, skriven av Frank Heller. I det exemplar som Andrénsamlingen har i sin ägo står skrivet i blyerts John Andrén samt årtalet 1915. John var troligtvis blott 18 år när han läste denna bok, berättelsen och London-miljön gjorde säkert stort intryck på honom. Kanske bidrog den till det anglofila intresse som kom att bli av stor betydelse och det faktum att han under en period bodde i London.

Boken handlar om en förbrytare och svindlare av rang, Filip Collin, eller professor Pelotard, som han oftast väljer att kalla sig. Denne Collin är en knipslug typ, som ständigt spelar omgivningen spratt med diverse olika förklädnader. Till hans försvar får ändå sägas att han uppträder med stil, en gentleman av rang.

Vid ett tillfälle tar Professor Pelotard helt sonika över en gata i London, flyttar in och hyr ut bostäderna över sommaren då de rättmätiga ägarna är bortresta. När sommaren sedan lider mot sitt slut och han sticker från gatan för att inte bli upptäckt, är  han hygglig nog att lämna ett brev till ägarna, med vissa förbättringsförslag. Brevet avslutas med orden:

”P.S. Hälsa Mr Cane, är ni vänlig, att ingen gentleman mera använder sådana kalsonger som han. Jag har tagit mig friheten lägga dit ett par av mina egna som ledning vid inköp.
Även har jag varit djärv nog att utbyta er flaska Ainslies mot en butelj Jamesons, som jag ber er vara god att försöka. Vid tillfälle kan ni ju säga mig er åsikt om de båda sorterna.” (s. 256)

Flärd är en ledstjärna för Herr Collin– god mat och dryck intages gärna, tillsammans med en bra historia. John Andrén tjusades säkerligen av detta och sökte efterleva samma livsstil.

”Middagen var förträfflig, vinerna ej mindre, och stämningen blev snart den bästa. Filip berättade det senaste skvallret från London, sina reseäventyr och historier ur sin praktik, som han kallade den.” (s. 100)

Det berättas om en kuriositetsaffär som torde vara rena drömmen för en (bok)samlare som John Andrén. Den innehar bland annat teckningar av Aubrey Beardsley, otaliga matsedlar och nothäften av Sullivan:

”M. Lavertisse’s affär visade sig upptaga hela bottenvåningen i ett gammalt trevåningshus, och, hans skyltfönster, som voro artistiskt arrangerade, visade en brokig samling av alla tänkbara kuriositeter. Indiskt porslin, gamla träsnitt av Cruikshank, en serie teckningar av Aubrey Beardsley, kopparstick efter tavlor av Lancret och Boucher, hamrade arabiska mettallarbeten, en serie groteska matsedlar från tio middagar givna av förre markisen av Anglesea, en taktpinne som tillhört Leoncavallo, ett nothäfte signerat Bizet och ett annat bärande namnet Sullivan; dylika saker fyllde fönstret i välberäknad oordning. Mitt över frontsidan satt ett anslag som frågade: Do you collect? och bar det stolta svaret: Then there is nothing we cannot procure.” (s. 60-61)

Visst är det lätt att drömma sig bort en stund till häftiga biljakter med automobiler i 1900-talets barndom, eller flanerande damer och herrar i Londons parker iförda eleganta ekiperingar.

Vill du höra mer om de båda herrarna Andrén och Heller är du välkommen till en föreläsning onsdagen den 24 april kl. 19. Ivo Holmqvist, ordförande i Frank Heller-sällskapet, gästar då Ystads Stadsbibliotek.

Byronism

Byron: Life and Legend av: Fiona MacCarthy (2003)

Vi fortsätter i lyrikens tecken! Den här gången ska vi titta närmare på en av poesins många upphovsmän.

Han beundrades medan han levde och beundras än idag. En legend. En man som levde vid sekelskiftet 1700-1800 och som hade ett stormigt och känsloladdat liv. Nationalencyklopedin skriver: ”Han hade medfödd klubbfot, vilket stundom fördystrade hans liv”. Livsledan var en ständig följeslagare, ändå rörde han sig ofta i innekretsarna, var ständigt i farten och hann ingå flera äktenskap.

Hur kommer det sig att Lord George Gordon Byrons namn fortfarande är känt? Varför får vissa diktare aldrig uppmärksamhet eller snabbt faller i glömska, medan andras poetiska ljus fortsätter att lysa starkt genom århundradena?

Han måste varit duktig på att saluföra sitt ”brand”, byronism har blivit ett begrepp. Bernt Olsson och Ingemar Algulin skriver i Litteraturens historia i världen att ”Byron var en mytisk figur redan i samtiden och han är en av de första diktarna som kan sägas leva ett massmedialt liv.” (2015, s. 301)

Att bygga sitt varumärke är således ingen ny företeelse.