Sök

Andrénsamlingen

"I can resist everything except temptation" – Oscar Wilde: Lady Windermere´s Fan

Hundar och cigarrer

Ni får ursäkta, men den här veckan blir det ett långt citat från en bok i Andrénsamlingen, helt enkelt för att det väcker nyfikenhet från första stavelsen och tecknar en bild av en brittisk stjärna för 100 år sedan.

”In the winter of 1921 a young war widow living in Chelsea noted in a newspaper that a Mrs. West of Ashfields, Ormskirk, Lancashire, needed an assistant for some literary work. Although ignorant of proof-correcting, Mrs. Whittall answererd the notice and soon was on the train to Ormskirk, feverishly studying the Clarendon Method as the fields and factories of the Midlands flashed by.

At Ormskirk she was met by car and driven out of town into the country, past the imposing gates of Lathom Park and into the drive of a large cottage set behind a privet hedge at the edge of the Lathom estate. The door was opened by a tall and handsome woman with dark masses of hair, a deep and resonant voice, and two griffon dogs yapping at her heels. These, Mrs. Whittall learned immediately upon stepping into the entrance hall, were Georgina and Sally. It was not until some moments later that she realized that the resident of Ashfields was not “a Mrs. West” at all, but the renowned actress Mrs. Patrick Campbell.

The literary work turned out to be the actress’s autobiography; but that was not the immediate task. Mrs. Campbell was leaving at once to give a lecture at Brighton. Would Mrs. Whittall mind spending the night at Ashfields alone? More important, could she be relied upon to give Georgina and Sally the delicate attentions they required? Sally would sleep in a basket, but Georgina (worth £100, confided Mrs. Campbell) preferred her mistress’s pillow, or-in an emergency – Mrs. Whittall’s. Furthermore, Sally had suffered a heart attack: it might be necessary to get up in the middle of the night and dose her with brandy. “God bless my soul!” exclaimed Mrs. Whitall under her breath, wondering what other duties might be extorted from her by the demanding Mrs. Campbell. But she had come a long way, she needed the money, she had mastered the Clarendon Method, and so she stayed.    …

On occasion Mrs. Whitall would be pressed into service in the kitchen to make coconut icing. If there was anything Mrs. Campbell enjoyed more than a good Havana cigar, it was food – the richer and more plentiful the better.” (1984, s. 3-4)

Så här inleds boken Mrs Pat: the Life of Mrs. Patrick Campbell av Margot Peters när Mrs. Whittall möter den stora skådespelerskan för första gången. Whittall skulle komma att bli Campbells sekreterare och nedtecknare av aktrisens självbiografi.

Beatrice Rose Stella Tanner (född 9 februari 1865, död 9 april 1940), gick under artistnamnet Mrs Patrick Campbell, eller ”Mrs Pat”. Hon gjorde teaterroller i uppsättningar av bland andra William Shakespeare, George Bernard Shaw och J.M. Barrie, turnerade i USA och syntes på vita duken. Dessutom gjorde hon en roll i Oscar Wildes drama The Importance of Being Earnest och de två var goda vänner.

I Peters biografi får vi följa Mrs Pats levnadsbana som andas stjärnglans, elegans, lyx, cigarrer och små knähundar som onekligen ger liv åt bilden. Ett av de små liven hette Pinkie Panky Poo och att hundägare gärna porträtteras tillsammans med sina älsklingar är inget nytt påfund, om det vittnar bokens insamlade fotografier från början av 1900-talet.

Det är lätt att i detta sammanhang påminnas om John Andrén, som också hade en fäbless för små hundar, cigarrer och god mat. Alla har vi våra intressen som sätter guldkant på tillvaron!

Ephemera

Andrénsamlnigen består inte enbart av inbundna böcker. Nej, John Andrén var förutom trakterad av litteratur även djupt intresserad av mat och resor. Därför finns i samlingen en större mängd menyer sparade från Johns resor från jordens alla hörn. Därtill är det inte en omöjlighet att hitta smålappar, kvitton eller liknande instuckna mellan boksidorna som, efter vad det verkar, fått fungera som bokmärke i all hast.

Detta ”bruksmaterial” skall inte viftas bort så lätt, nej, det berättar intressanta saker om vår bokläsare och den samtid som han verkade i.

Någon som har tagit fasta på de små lapparnas potential är Alison Cullingford, som i boken The Special Collection Handbook (2016) med liv och lust beskriver dessa dokument som på fackspråk kallas ’ephemera’:

“Ephemera are ‘fragmentary documents of everyday life’ (Richards and Twyman, 2000): such as ‘leaflets, handbills, tickets, trade cards, programmes and playbills, printed tins and packaging, advertising inserts, posters’ (Ephemera Society website).

One of the best known ephemera collections is the John Johnson Collection at the Bodleian Library, which contains over a million items. Johnson’s definition, quoted on the Collection’s website, was ‘Everything which would ordinarily go into the waste paper basket after use, everything printed which is not actually a book’.

The emphasis on transience in the first part of Johnson’s definition is characteristic of much thinking about ephemera, and implicit in its very name, which derives from a Greek word meaning something that lasts a day. However, many kinds of ephemera were created to be kept as souvenirs (theatre programmes for instance) or as collectables (cigarette cards).” (s. 59)

‘fragmentary documents of everyday life’ – har ni hört så poetiskt!

Varför ska specialsamlingar ägna uppmärksamhet åt sådant som andra gör sig av med så fort det fyllt sin funktion? Jo, Cullingford förklarar:

“Ephemera interest Special Collections users because they were produced to meet the needs of the moment. They are primary source material for those interested in local, social, political history, not to mention the history of printing and design.” (s. 59-60)

De där till synes oskyldiga och betydelselösa smålapparna, kom ihåg-listorna, kvitton, biljetter och så vidare, kan säga något om människan. I det vardagliga och triviala kan stora tankar och skeenden gömma sig.

Förresten, vet du vad ”ephemera” också betyder?

Dagslända.

Sandens rike

Vill du ha en roman att försjunka i under julhelgerna finns i Andrénsamlingen en riktig bladvändare som andas spänning och äventyr!

Rob Ryan har skrivit boken Empire of Sand (2008) som är en roman baserad på T.E. Lawrence underrättelseverksamhet i Mellanöstern under Första Världskriget.

Inte minst pryder boken sin plats i julljusstakarnas sken med guldstänk och sanddyner.

Trevlig läsning!

A Troubled Genius

Tänk vad några rader på baksidan av en bok kan fånga in och förmedla dramatik, lidelse, skönhet och sorg i en människas liv. Hör här bara:

”In the first full-length biography of Nijinsky for over thirty years, and the first to draw on his diaries, acclaimed historian Lucy Moore introduces the troubled genius whose work had the same dramatic impact on ballet as the work of Picasso had on painting.

Arguably the greatest dancer of the twentieth century, Vaslav Nijinsky (1889-1950) blazed a trail as the first male star of the modern era. In his brief career as choreographer, his astonishing compositions – most controversially, Le Sacre du printemps – transformed the world of ballet.

His turbulent relationship with the powerful impresario, Sergei Diaghilev, propelled him to stardom and made him a gay icon before such a thing had been dreamt of. But when Nijinsky eloped with a starstruck young admirer, his personal and professional association with Diaghilev was shattered, and his world fell apart.”

Dessa rader som sammanfattar vem Nijinsky var, storheten och eftermälet, står att läsa på baksidan till boken Nijinsky av Lucy Moore (2014). Vad ska då inte stå att läsa innanför bokens pärmar?

Dessutom finns i mitten av boken ett batteri med fotografier från Nijinskys hela liv. Balettdansören kommer oss mycket nära och bilderna bör studeras i samband med läsning av hans dagbok Vid kanten av ett stup. (länka till det inlägget)

The Crown’s Private Life

Den här veckan ska vi titta närmare på en underhållande bok om drottning Victoria av Storbritannien.

Queen Victoria’s Private Life av E.E.P. Tisdall (1961) beskriver drottningen som kom att bli symbol för det brittiska imperiets storhet. Istället för att beskriva de konungsliga plikterna som Victoria utförde under sin levnad (1837-1901), får vi här stifta bekantskap med drottningen i det privata.

Visste du till exempel att middagarna vid hovet var ett skådespel i sig:

”One sign of her vigour was the tremendous appetite she had developed for one so small. She ate with astonishing speed, which gave an appearance of greed, and at her dinners she had perfected a system which guests found disturbing. The queen naturally was served first, and on the instant her portion of each course was finished she laid down knife and fork. As these touched the plate, Brown, standing behind her, signalled the sergeant footman who beckoned to his minions. The footmen stepped forward removed the half-full plates from the guests and set clean ones before them. Only one hungry guest bears the honourable record of having revolted at this arbitrary usage. Lord Hartington, naturally an eccentric, was distinctly annoyed, by the footman’s conduct:

‘Here – bring that back!’ he shouted into an almost church-like stillness. The footman, turned to stone, gazed in startled horror towards the sergeant footman. The Queen’s voice broke the stillness. She was smiling.

‘His lordship has not finished,’ she remarked, ‘Put back his plate.’ She then returned to her family conversation at the top of the table.”
(s. 83)

Är du en av dem som följer tv-serien The Crown med stort intresse? Kan du inte få nog av engelska kungligheter går det fint att få sitt lystmäte i denna bok.

Specialsamlingens framtid

För två år sedan anordnade Lunds universitetsbibliotek ett heldagsseminarium om specialsamlingar, du kan läsa mer om det i inlägget Mög på hög.

I seminarieserien om specialsamlingar som turnerar mellan Göteborgs universitetsbibliotek, Lunds universitetsbibliotek och Uppsala universitetsbibliotek, hade turen i år kommit till Uppsala universitet. Eftersom det tyvärr inte gick att anordna seminariet på plats i Uppsala blev det istället tematimmar på zoom en måndag i november med fyra intressanta föreläsningar.

Över 100 personer deltog, de halvtimmeslånga föredragen var alla mycket intressanta och supernördiga! Allvarligt men med glimten i ögat.

Programpunkterna var som följer:

Jonas Nordin, professor i bokhistoria vid Lunds universitet.

Presentation av ämnet bokhistoria i Lund och den egna forskningen.

Otto Fischer, professor i retorik, & Ann Öhrberg, professor i litteraturvetenskap, båda vid Uppsala universitet.

Die Prinzessinenbibliothek. Kungliga kvinnors boksamlande och läsning i det långa 1700-talet.

Fanny Stenback, papperskonservator och forskningsassistent vid Uppsala universitet.

Swedish Liturgical Music Sources – insamlande och digitalisering av medeltida musikkällor.

Johan Eriksson, docent i konstvetenskap vid Uppsala universitet.

Italienskt måleri i Nationalmuseum: marknad, musealisering, materialitet.

Det var väldigt roligt att få en inblick i vad andra verksamma inom forskningsvärlden, bibliotek, arkiv, bokhistoria och konsthistoria ägnar sin arbetstid åt. Fascinerande att det exempelvis finns personer som far runt i olika kyrkor och räddar gamla böcker från 1500-, 1600- & 1700-talen som fört en tynande möglig tillvaro i något skåp, i ett kyrktorn eller nere i ett vaktmästeri. Medan en annan skriver katalogposter om renässanskonst eller försöker återställa och sammanföra gamla kungligheters uppsplittrade boksamlingar.

Upplyftande och uppmuntrande att se att det finns andra människor som nördar ner sig fullständigt i små detaljer, annars kan arbetet i vår egen kära Andrénsamling ibland kännas ensamt och i ett vaakum.

Det som fastnade mest var hur man tror att ämnet bokhistoria kommer utvecklas framåt. Traditionellt sett har två skolor varit härskande – den engelska respektive den franska som koncentrerar sig på bokens fysiska uppenbarelse respektive boken som socialt och kulturellt objekt. De här två skolorna har med tiden smält samman, eftersom alla aspekter måste tas med i studiet av böcker, annars riskerar man bara att få en knappt läsbar bokförteckning. Framledes tror man att ämnet bokhistoria och medievetenskap kommer smälta samman, text presenteras ju som bekant inte bara mellan bokpärmar numer.

I framtiden kommer själva samlingen bli av större intresse, själva boksamlingens proveniens hamnar i strålkastarljuset. Man kommer intressera sig för hur boksamlingar har använts, det som kallas läspraktiken, hur man arbetat med litteraturförmedling och boksamlingar som hållits samman över tid kommer därför bli extra värdefulla.

Boksamlingar som har en historia, där man vet vem som skapat den, varför, hur den använts, kringmaterial som dokument rörande boksamlingen och marginalanteckningar blir då särskilt intressanta.

Detta är något som ständigt sitter i bakhuvudet i arbetet med att göra Andrénsamlingen uppmärksammad och använd, inte minst genom att söka göra dess skapare – John Andrén känd. Så ni hör – Andrénsamlingen har vind i seglen och framtiden för sig! 😊😊

Skandal!

Michael Diamond har skrivit boken Victorian Sensation, or, The Spectacular, the Shocking and the Scandalous in Nineteenth-century Britain (2003).

Boken är precis vad titeln berättar, en beskrivning av hur det viktorianska samhället förhöll sig till det chockerande och extravaganta. Till sin hjälp har Diamond roliga och bisarra illustrationer från tiden.

På den främre insidesfliken berättas:

”…Diamond shreds light on the Victorian appetite for gruesome and explicit reportage on murders and sex scandals, from sensational characters such as the serial poisoner William Palmer to notorious cases such as the Cleveland Street affair, which implicated prominent politicians and royalty. At the same time celebrated figures from Charles Dickens to Jumbo the Elephant are viewed in the context of the music halls and popular press that both documented and provoked contemporary reaction.”

Även dåtidens stora skandal kring Oscar Wildes sexualitet beskrivs i boken.

Varför var skandaler och spektakulära händelser så populära och något som vi förknippar med den viktorianska eran? En förklaring kan vara att tidningar blev billiga att trycka, och blev mycket populära i alla samhällsskikt. Genom dagstidningen kunde en nyhet spridas rekordsnabbt.

Diamond pekar på att det skandalösa inte bara var något som roade människor i 1800-talets England, tvärtom lades då grunden för den journalistik som vi ser idag:

”The reporting of sensations in a manner designed to attract the widest possible audience and maximize sales dramatically shaped the relationship between the media and the public. Michael Diamond’s passionate analysis of the period, from political sleaze and scandal to West End hits and the ‘feel-good’ factor, demonstrates how the reporting methods of today’s popular media have their origins in the Victorian press.”

Diamond kommer fram till att sedan den viktorianska eran har allt och inget förändrats. För att förstå samhällsordningen som rådde då behöver vi titta närmare på specifika skandaler samtidigt som fascinationen över det motbjudande, avvikande och snaskiga är allmänmänskligt.

”Between the Victorian era and our own day, everything has changed, and nothing has changed. We need to study Victorian social conditions to understand why particular events became sensational, but the answer to why Victorians loved sensation lies ultimately in human nature. Curiosity, the inclination to idolize and demonize prominent figures, the tendency to wallow in emotion – the Victorians suffered from these weaknesses just as we do. The royal family and murder still sell newspapers; so does sexual scandal. Once defendants appeared in open court, they were as vulnerable to the press as their modern contemporaries. Sexual delinquents had a far better chance than now of escaping public attention, but once they were found out, the treatment they received from the press was not so very different from what it would be today. Attitudes toward the royal family have changed greatly; even here, however, the tales the Victorian told represent the origins of modern reporting.”  (s. 6)

Bokbalett

Går det att fånga dans i en bok? Japp, det gör det. Det är precis vad Milicent Hodson gjort i boken Nijinsky’s Crime Against Grace: Reconstruction Score of the Original Choreography for Le Sacre du Printemps (1996).

Om Våroffer (Le sacre du printemps) står att läsa följande i Nationalencyklopedin:

”Våroffer, balett med musik av Stravinsky och koreografi av Nijinsky.Vid urpremiären i Paris 1913 dansades Våroffer av Diaghilews Ballets Russes och orsakade en av baletthistoriens största publikskandaler. Man reagerade våldsamt mot musikens avancerade tonspråk och rytmer och koreografins skildring av en primitiv stams vardag och riter. Våroffer lades ned efter sex föreställningar.

Senare versioner har skapats av bl.a. Maurice Béjart 1959 i Bryssel. Nijinskys föreställning rekonstruerades 1987 för Joffrey Ballet i USA av dansforskaren Millicent Hodson.”

Milicent Hodson har alltså även rekonstruerat baletten i en bok, ett häftigt och annorlunda grepp.

Boken samlar noter, koreografi, skriftliga dansanvisningar, rörelsemönster, foton, teckningar och skisser på scenkläder från uppsättningen av baletten Våroffer.

Vill du se hur baletten såg ut på scen? Kika här på ett litet utsnitt:

Hodson skriver i förordet till boken:

”For more than seven decades, historians regarded Le Sacre du Printemps as the lost masterpiece of 20th century choreography. Despite this reputation, or perhaps because of it, no attempt was made to reconstruct the original dance during the lifetime of the choreographer. As well known as the music by Igor Stravinsky has become, relatively few people realized, until the 1987 reconstruction of this ballet, that it was first choreographed by the celebrated dancer, Vaslav Nijinsky. All the stylistic features of classical ballet in which he so excelled were reversed in his own choreography: Le Sacre used awkward, weighted postures and blunt, asymmetrical gestures. The steps were performed pigeon-toed. Virtuosity was replaced by an introverted physicality. Nijinsky followed closely the ritual scenario by Nicholas Roerich, the painter and archaeologist who also designed the décor and costumes.

The efforts of the three collaborators resulted in a spectacle that bore little resemblance to ballet. During the premiere at the Théâtre des Champs-Elysées on May 29, 1913, Parisians were incited to riot by the strange tension of the dancing and stark contrasts of the music and decor. The premiere of Le Sacre du Printemps became a legend overnight, and the notoriety of this event began immediately to disort the significance of the work, especially Nijinsky’s choreography. He declared to the London Daily Mail on July 12, 1913, “I am accused of a crime against grace.” “

Det är bara att slå upp boken och sätta igång och öva! … fem, sex, sju, ått….

En bibliotekaries värsta mardröm

Som bibliotekarie vid en specialsamling har man vitt skilda saker att handskas med och ta hänsyn till, något som boken The Special Collections Handbook av Alison Cullingford (2016) vittnar om.

Vid läsning av nämnda handbok kommer en bibliotekaries värsta mardröm i dagern, nämligen allt hemskt som kan drabba de ovärderliga föremål som är föremål för allt ens slit. Alison Cullingford beskriver mögelsvampar och insektsangrepp ingående. Ve och fasa!

Hör här bara så hårresande hemskt:

”Moulds are fungi which feed on organic material such as Special Collections objects. Items attacked by moulds will be stained, softened and weakened. Images and text can be lost, and in extreme unchecked situations whole objects can be destroyed.” (s. 6)

eller det här:

”Alongside moulds, Special Collections can be damaged by many other creatures, known as pests. Insect pests include beetles, silverfish, booklice and cockroaches. Other pests include rodents (rats, mice, squirrels) and birds.” (s. 8)

Hur kan detta komma sig? Jo, Cullingford fortsätter:

“Insects do harm by eating materials: they are particularly drawn to sizes […] and glues, but will also devour cellulose-based material and animal skins such as parchment. Excreting, tunnelling and nesting also harm collections. Larger creatures are less likely to eat collections, but can do great harm by excreting, chewing electrical wires or blocking drainpipes with nests. Historic buildings containing period furnishings, usually made of organic materials, are particularly at risk, because they offer so many potential foodstuffs.” (s. 8)

John Andrén hade själv en bakgrund som läsesalsvakt vid Kungliga biblioteket i Stockholm och kände till de olika sorters faror som böcker kan utsättas för. Klåfingriga eller saktfärdiga forskare/boklånare som aldrig tycktes lämna tillbaka utlånade böcker, stod inte högt i kurs hos John Andrén.

Han förekom detta genom att i sitt testamente förorda att ”min boksamling skall sålunda begagnas på stället, inom Ystads Stadsbibliotek, och icke lånas hem.”

Andrén skriver vidare att böckerna ”skola förvaras i Ystad Stadsbibliotek i särskilt tillverkade låsbara bokskåp med glasdörrar för att hindra damm och annan skada.” Genom ett sådant förfarande sökte han alltså skydda böckerna från damm, insekter och andra skadeangrepp.

Det skall erkännas att jag aldrig tidigare tänkt på ekorrar som potentiella faror för Ryttmästare John Andréns specialsamling, men hädanefter skall jag tala förstånd med varje ekorre jag möter, så att de inte får för sig att göra något dumt med ryttmästarens boksamling…

Blogg på WordPress.com.

Upp ↑