Tack till Ulf Mårtensson på Ystads Allehanda för en jättefin artikel i dagens tidning om dansaren Sidney Leoni.
Ikväll gestaltar Leoni en banbrytande dansares liv i en föreställning på Ystads teater.
Vaslav Nijinsky förnyade balettkonsten på 1920-talet, något som den samtida Ystadsonen John Andrén intresserade sig för. Andrén byggde upp en samling böcker under sin livstid med bland annat titlar av och om Vaslav Nijinsky. Idag finns hela John Andréns boksamling på Ystads Stadsbibliotek.
Genom boksamlingen på Ystads stadsbibliotek och kvällens dansföreställning har vi nu möjlighet att lära känna Vaslav Nijinsky lite bättre.
Välkomna att läsa artikeln på Stadsbiblioteket och varmt välkomna till Ystads teater ikväll den 25 maj klockan 19.
Det finns fortfarande biljetter kvar, för 150 kronor får du följa med på en hisnande föreställning!
Dagbok som bokform är egentligen en knepig sak att närma sig – är det ens tillåtet för någon annan än författaren själv att läsa texten? Hur påverkas en text av det faktum att den egentligen inte är avsedd för en publik? Hur påverkas avsändare och mottagare? Hur hade avsändaren reagerat om han visste att det fanns en mottagare, jag som sitter och läser hans innersta tankar (får man förmoda) långt efter hans död i en annan tid och i ett annat sammanhang?
Frågan huruvida dagboksskrivaren hade för avsikt att någon annan människa skulle låta sina ögon vila på textraderna hänger alltid i luften. Men man kan ju inte styra vad som sker med ens efterlämnade anteckningar, vill man försäkra sig om att ingen ska läsa dem är nog enda utvägen att bränna dem medan man kan. Å andra sidan – vad spelar det för roll om någon läser vad jag skrivit när jag ändå är död? Så länge det inte skadar någon annan människa vill säga.
En dagbok kan ju också vara till stor glädje för en annan människa då man kan få inblick i en medmänniskas tankar och känslor och hitta igenkänning, tröst och klokskap.
Vaslav Nijinskys dagbok Vid kanten av ett stup i översättning av Mikael Ejdemyr från 1978 innehåller många intressanta tankar. Texten säger mycket om människan Nijinsky, den är personlig och närgången, men den fångar också hur det är att vara människa.
Vaslav Nijinsky skrev denna dagbok mellan åren 1918-1919 när han befann sig i St Moritz i Schweiz. Den psykiska sjukdomen schizofreni började få sitt grepp om honom – han befann sig verkligen vid kanten av ett stup.
”Jag tänker dansa för att tjäna pengar. Jag vill ge min fru ett hus. Hon vill ha ett barn till, en reinkarnation av mig, eftersom hon fuktar att jag snart ska dö. Hon tror att jag är galen – en idé hon fått därför att hon tänker för mycket. Jag tänker lite och förstår därför allt jag känner. Jag är känsla genom köttet och inte genom intellektet. Jag är köttet. Jag är känslan. Jag är Gud i kött och känsla. Jag är människa och inte Gud. Jag är enkel. Jag behöver inte tänka. Jag måste göra mig känd och förstådd genom känsla. Vetenskapsmän funderar över mig och rådbråkar sina huvuden, men deras tänkande kommer inte ge något resultat. De är dumma. Jag talar enkelt utan några knep.
Världen skapades av Gud. Människan skapades av Gud. Det är omöjligt för människan att förstå Gud, men Gud förstår Gud. Människan är en del av Gud och förstår därför Gud ibland. Jag är både Gud och människa. Jag är god och inte ett djur. Jag är kött men jag kommer ju från kött. Gud gjorde kött. Jag är Gud. Jag är Gud. Jag är Gud…” (s. 12)
Nijinsky framstår som modern i sitt uttryckssätt och formuleringar, sin uppfattning om sig själv och omvärlden. Han skriver att han är anspråkslös men samtidigt verkar han se sig själv som världens medelpunkt. Han beskriver personer i sin närhet, beskriver dem med ömhet och tillgivenhet, men ger också skarp kritik. Texten är många gånger motsägelsefull. Han skulle kanske må bra av lite mer fördragsamhet med omvärlden och att inte ta sig själv på så stort allvar.
Nu på torsdag den 25 maj får vi möta denna dagbok i form av en film- och dansföreställning på Ystads teater. Missa inte detta unika tillfälle, biljetter köper du på www.ystadsteater.se
Interiör Ystads teater, fotograf: Jan Pontho Pontho Film & Television
Tänk – om en dryg vecka är vi där i teatersalongen och väntar på att Vaslav Nijinsky, i form av balettdansaren Sidney Leoni, ska göra entré.
Torsdagen den 25 maj klockan 19 är det nämligen dags för film- och dansföreställningen FLY att ta plats på scenen.
Åskådarna kommer att få följa med till en paradvåning i Paris vid 1900-talets början. Vaslav Nijinsky skriver febrilt i sin dagbok och genom film och balettdans får vi följa den unge mannens vedermödor och glädjeämnen i dansen och existensen. Hans budskap till mänskligheten är: Kärlek.
Hoppas vi möts på Ystads teater, det här är kommer bli så bra!
Den digitala skärmen vid Ystads teater vill inte visa upp sig riktigt på foto, men ta en promenad förbi teatern så ser du FLY i storbild längs Sjömansgatan
Den 3:e maj var det så dags för högtidlig, men samtidigt trivsam och avslappnad, invigning av utställningen Vaslav Nijinsky – tidernas förnyare av balettkonsten.
Ystad visade sig från sin bästa sida med vänlig majsol och tillresta gäster såväl som ystadbor hittade fram till Andrénrummet.
Kvällen inleddes med praliner, salta pinnar och cider och ett invigningstal som hölls av ordförande för Ryttmästare John Andréns stiftelse – Randi Graungaard. Randi berättade om stiftelsen som möjliggjort utställningen, om mannen bakom boksamlingen och hans förhoppning om att den skulle komma staden Ystad till del genom inkomster och viss ryktbarhet.
Kvällen fortsatte sedan med mingel när gästerna bekantade sig närmare med utställningen, konstföremålen, böckerna och texterna som bibliotekarie och dansvetaren Peter Bohlin författat till utställningen.
Peter var också den som höll ett mycket intressant föredrag. Under en dryg timme tog Peter oss med till teatersalonger och danssalar under slutet av 1800-talet och början av 1900-talet. Vi fick en inblick i världen och tiden och musiken och människorna som Vaslav Nijinsky levde med. Både glädjeämnen och svårmod samsades, såsom det är i en människas liv.
Nu jobbar vi för högtryck med att få allt på plats inför invigningen av utställningen Vaslav Nijinsky: tidernas förnyare av balettkonsten onsdag 3 maj.
Den gyllene slaven har anlänt och den specialbyggda montern finputsas så att den kan glänsa ikapp med statyn och de andra konstverken.
Ryttmästare John Andréns stiftelse bjuder in till en unik konstupplevelse fylld av lust, fantasi och känsla. Följ med på en resa i tid och rum utifrån ett av danskonstens främsta namn, Vaslav Nijinsky.
Torsdagen den 25 maj klockan 19 sätts film- och dansföreställningen ”FLY” upp på Ystads teater.
Biljettpris 150 kr, studerande 80 kr. Biljetter köps via Ystad teaters hemsida: www.ystadsteater.se
Språk: Engelska, franska och ryska. Svensk undertext.
Föreställningen arrangeras av Ryttmästare John Andréns stiftelse i samband med utställningen Vaslav Nijinsky – tidernas förnyare av balettkonsten, som visas på Ystads stadsbibliotek 3 maj – 8 juli 2023.
Trailer till FLY av Sidney Leoni (solo version)
1900-talets början, en paradvåning i Paris. Lutad över sitt skrivbord och med pennan i ett krampaktigt grepp låter han sin oro rinna över sidbladen. Orden genomsyras av första världskrigets våda, sexuella tvångstankar och rädslan att förlora jobbet. De spretigt nedplitade bokstäverna tillhör honom, Vaslav Nijinsky – guds dansare.
I Sidney Leonis föreställning FLY får vi möta den legendariska danskoreografen Vaslav Nijinsky. Vi följer hans karriär med ryska baletten, hans familjeförhållanden och hans idoga dagboksskrivande. Nedplitade texter som vittnar om en begynnande psykos, vilken inom snar framtid ska övergå i schizofreni.
I en kombination av film och dans flätas ett historiskt epos samman som tar oss med på en resa genom tid och rum. Här sammansmälter fakta med fantasi, och konstnärer – både levande och döda – samlas för att påminna mänskligheten om vad de behöver mest av allt: Kärlek.
Citat ur Nijinskys dagbok:
« I am feeling in the flesh and not intellect in the flesh. I am the flesh. I am feeling. I am God in the flesh and in feeling. I am man and not God. I am simple. People must not think me. They must feel me and understand me through feeling. »
« My madness is my love towards mankind. »
« Now I will dance you the war…. The war which you did not prevent and so you are also responsible for. »
Medverkande:
Koncept, regi, koreografi, medverkande för liveframträdande: Sidney Leoni
Kostym: Jennifer Defays & Rachel Lesteven,
Ljusdesign för liveframträdande: Tim Wouters
Filmmedverkande (i alfabetisk ordning): Alain Siebert, Alexandra Cismondi, Andros Zins-Browne, Aurélia Bézia, Aurélia Guinta, Christina Vantzou, Christine De Smedt, Eleanor Bauer, Elias Girod, Emilio Tomé, Estelle Gautier, Fabrice Pio, Guillem Mont De Palol, Halla Ólafsdóttir, Jaime Llopis, Manon Santkin, Marco Herløv Høst, Mette Ingvartsen, Mikko Hyvönen, Miriam Balloussa, Olivier Valkeners, Sidney Leoni, Stav Yeini, Xenia Ingvartsen Charmatz, Zoë Poluch.
Ledning & administration: Caravan Production (Brussels, BE)
Administration: The Artist Cooperative Interim Kultur (Stockholm, SE) & Plate-Forme POLY (Paris, FR)
Samproduktion: Weld (Stockholm, SE), Kunstencentrum Buda (Kortrijk, BE), the National Choreographic Center of Caen (French Ministry of Culture and Communication, FR), Moderna Museet (Stockholm, SE) & Dansinitiativet (Luleå, SE)
Residens: Buda Kunstencentrum (Kortrijk, BE), the National Choreographic Center of Caen (FR), Weld (Stockholm, SE), Dansehallerne (Copenhagen, DK), Inkonst (Malmö, SE), STUK – Huis voor Dans, Beeld en Geluid (Leuven, BE), Pact Zollverein (Essen, DE), Howest – ’The level’ / Campus for Digital Arts and Entertainment (Kortrijk, BE), the National Opera House of Toulon (FR), Dansinitiativet/Luleå dance residency (SE), Kunstenwerkplaats (Brussels, BE) & Kaap (Bruges, BE)
Med stöd av: Kulturrådet, Konstnärsnämnden, the Flemish Community, the French Ministry of Culture (Dance Delegation), Stockholm stad, the French Institute in Sweden & the Arts Promotion Center Finland. Turnerar med Dansnät Sverige våren 2023
Kort biografi om Sidney Leoni:
Sidney Leoni (1984, Toulon, France) lives and works in Brussels & Stockholm as a choreographer, dancer-performer and filmmaker. His artistic research explores the field of immersive and experiential theatre and cinema, in which he focuses on the processes and effects of the audience’s imaginary and sensory perceptions. With his performance projects Undertone (2010) and Hertz (2013), the theatre space is plunged in complete darkness, becoming the stage for the orchestration of sensory movements such as surround-soundscapes, live music, smells, vibrations, airflows and temperature fluctuations, in correlation to performative situations of encounter and mutual reliance between performers, musicians and audience members.
Sidney’s latest projects – the fiction feature film I AM ALMOST NOT MAD (2022) and the filmperformance FLY (2022, premiere at Moderna Museet, Stockholm) propose an intimate and very subjective portrait of perhaps one of the greatest dancers of the 20th century, Vaslav Nijinsky. Both works are based on the diary Nijinsky wrote in 1919, in which he reveals his sexual obsession and the horror of the First World War. He also bears witness to his entry into a then newly described psychosis: schizophrenia.
Sidney’s first feature film Under Influence (2015, Hiros, premiere at Dansens Hus, Stockholm) is a work of fiction that he also wrote, directed and produced, starring choreographers-performers Halla Ólafsdóttir and Christine De Smedt. The picture portrays the mysterious and psychotic journey of an actress during the shooting of a motion picture entitled ‘Being Kate Winslet’.
In 2008-2009, Sidney took part in the master’s programme Research in Choreography at Stockholm University of the Arts, and in 2002- 2006 he followed the bachelor’s and master’s programme Research in Dance at the Sophia Antipolis University in Nice. Before that, in 1990-1998, Sidney trained as a ballet dancer at the Toulon National Opera in France.
As a performer, Sidney has taken part in works by Mette Ingvartsen: Giant City (2009) and The Artificial Nature Project (2012), Andros Zins-Browne: The Host (2010) and Welcome to the Jungle (2012), and Stina Nyberg: Splendour (2015).
John Andrén ägnade stort intresse åt Oscar Wilde, men var inte enbart intresserad av litteratur utan även av danskonst i form av balett. Vaslav Nijinsky var den tidens främste balettdansare och väl omskriven med sitt banbrytande formspråk.
Vaslav Nijinsky (1888/1889 – 1950) föddes i Kiev av polska föräldrar som även de var balettdansare. I mycket unga år stod det klart att Nijinsky hade talang och var en balettdansare utöver det vanliga. Han blev den ryska balettens främste stjärna. När han koreograferade egna verk så som ”Våroffer” bröt han mot balettens normer om graciös tåspetsdans. I Nijinskys tappning blev baletten istället mera jordad, grov och till viss del obscen. Vid blott 28 års ålder gjorde han sitt sista framträdande, resten av livet höll schizofrenin honom i sitt grepp.
Inte konstigt att John Andrén fick upp ögonen för denne legendariske balettdansare.
När John Andrén donerade sin boksamling till Ystad Stadsbibliotek var hans önskan att den skulle väcka uppmärksamhet och förmå forskare och andra intresserade att resa till hans hemstad för att förkovra sig i specialsamlingen och upptäcka staden vid Sveriges sydkust.
Med anledning av denna önskan har Ryttmästare John Andréns stiftelse skapat en utställning om Vaslav Nijinsky som tar plats i Andrénrummet på Ystads stadsbibliotek.
Utställningen består av inlånade konstföremål från Dansmuseet i Stockholm, en kortare filmsekvens ur baletten Våroffer samt böcker om Vaslav Nijinsky ur specialsamlingen. Peter Bohlin, bibliotekarie vid Carina Ari-stiftelserna, har skrivit texterna till utställningen.
Utställningen pågår 3 maj – 8 juli 2023.
Onsdagen den 3 maj klockan 18 inviger styrelsens ordförande, tillika Ystads kommundirektör, Randi Graungaard utställningen.
Klockan 19.00 föreläser Peter Bohlin om Vaslav Nijinsky.
Hur många olika saker kan man egentligen skriva om ett hus? Tydligen ganska många. The Big House in Ireland av Valerie Pakenham (2000) är ett exempel på det. Tvärtom vad man skulle kunna tro, handlar boken inte om bara ett hus på Irland, utan snarare om huset som fenomen, och då särskilt hus utanför städerna. Boken utgör en annorlunda ingång till kulturhistorien och utforskar hur de irländska husen byggda på landet inspirerat konst och litteratur. Både glansdagar och fall får plats mellan pärmarna.
Boken är rikligt illustrerad med både fotografier, teckningar och målningar som kommit till stånd tack vare ett tak och fyra väggar. Husen får liv igen genom hushållsredovisningar, brev, dagböcker, minnen och berättelser från dem som levde och verkade där, liksom genom vandringssägner.
Författaren Valerie Pakenham och fotografen Thomas Pakenham äger själv ett imponerande hus (slott snarare), på den irländska landsbygden och berättar följande:
”Elizabeth Bowen [brittisk författare, uppvuxen i Dublin enl. Nationalencyklopedin] once defined owning a Big House in Ireland as something between a predicament and a raison d’être. When I first came to Ireland in 1964, the predicament side seemed uppermost. Architecturally, our house as you approach it from the west is somewhat daunting: a large grey limestone Gothic Revival castle, it sprawls across the park like a prehistoric monster with towers and turrets sticking up in defensive spikes. When I arrived, its hundred or so rooms were empty of life except for my husband and myself (or so we believed until we discovered after several weeks that the man who stoked the boiler was living in the basement). The roof, though in relatively good shape, contained a quantity of lead water tanks, installed in the 1860s to feed an elaborate Victorian plumbing system, most of which had developed chronic leaks. The gardens were enormous and overgrown. I developed new muscles from months of pulling up brambles by roots and hacking back laurels and rhododendrons.
But if you approach our house by the old road from the south, it appears quite different: a romantic Sleeping Beauty castle wrapped in woods. And that is how I have now come to see it, forgetting lead tanks and blocked downpipes and overgrown gardens. Like Elizabeth Bowen and many others, I have fallen under the spell of an Irish Big House, seduced as she put it by ‘the indefinite ghosts of the past [who] … add meaning, a sort of order, a reason for living to every minute and hour.’ ” s. 6
Det verkar lätt att bli förtrollad av ett hus och ägna mycket tanke och omsorg till en bostad som varit hem för många andra före en själv. När man väcker ett gammalt hus till liv tycks man även väcka människorna som en gång bodde där.
Andrénsamlingen 